I måndags var jag och min syster på Spegeln i Malmö för att lyssna på en direktsänd presentation av Kulturutredningens förslag med efterföljande paneldebatt.
Och som vanligt i liknande sammanhang slogs jag av tanken; Vad pratar ni om?
Visst, alla uttalanden var både intressanta, korrekta och engagerade. Problemet är, som alltid, att alla verkar prata om olika saker, och det roligaste av allt – det är just det de gör.
I min mening finns det inget friare än kultur och konst. Dessa två begrepp innehåller dels allt som finns, allt som har funnits och allt som kommer att finnas. Hur ska man kunna föra en debatt om något som innefattar allt? Dessutom är allas referenser och erfarenheter kring både kultur och konst lika unika som varje individ vilket gör diskussioner om ämnet ytterst svåra att hålla inom ramar som inte ens existerar.
Vad man däremot kan prata om, och som också ägnades en del tid åt under måndagskvällen, är diverse åtgärder för att underlätta livet för…? Kulturen? Konstnärer och kulturutövare? Kulturkonsumenten? Alla?
Ämnet är fortfarande för stort, det måste delas upp.
Ett påstående som ofta slängs ut i luften som en självklarhet är att ändringar måste ske. Varför? Eller kanske ännu viktigare, vem tror sig kunna gå in och styra något som innefattar allt? Hur och var börjar man försöka förbättra något som innefattar allt? Frågan jag också ställer är; Är detta kulturutredningens egentliga avsikt?
Man talade om kommersialismens negativa effekter. Vilka är dessa och vem avgör om de är negativa? Är inte kultur och konst en spegling av verkligheten? Kan politiker och kulturexperter avgöra vad som är negativt? Är det inte upp till konstutövaren själv? Finns det någonting som är negativt i konstens värld? Genom att dela ut stipendier och bidrag skapar man en selektion. Vem avgör om urvalet är rättvist, speglande eller ens positivt?
Något som alla dock tycktes vara rörande överens om var att medel skulle delas ut till kulturen i en eller annan form efter en kvalitetsbedömning. Vad man dock inte kunde enas om var vem som skulle göra den kvalitetsbedömningen. Mitt förslag är; Konstnärerna och kulturutövarna själva, samma konstnärer och konstutövare som nu även ska anta rollen som entreprenörer.
Nu börjar vi närma oss något som man faktiskt kan föra en debatt om. Medel ska delas ut och konstnärer ska bli entreprenörer. Det ena ska inte utesluta det andra.
Jag tror på den här modellen, jag har trott på den här modellen så mycket att jag i femton år har varit kulturentreprenör. Det finns bara ett problem, modellen fungerar inte. Som kulturentreprenör hamnar man i limbo. Det ena utesluter det andra. Man vistas mitt emellan två världar och man känner sig inte välkommen någonstans. Man är inte välkommen in i sfären där kultureliten regerar eftersom man antagligen är smittad av kommersialismens negativa effekter, och man är inte välkommen in i näringslivet eftersom man är för flummig, känslostyrd och pratar i termer som ingen förstår.
Detta har gett effekter i mitt liv som visserligen har främjat mitt konstnärskap, men som också gjort mitt liv förbannat svårt att leva ibland. Jag tror att jag nådde botten dagen då jag efter en längre tids svårigheter blev ombedd av både försäkringskassan och arbetsförmedlingen att skaffa mig ett riktigt jobb. Jag svarade att jag har ett riktigt jobb, jag är konstnär och har egen firma, jag är bara tillfälligt sjuk. Mitt uttalande möttes av tomma blickar och uttryckslösa ansikten. Det var tydligt att de inte förstod. Jag fortsatte därefter med mitt och sörjde den tid jag hade slösat på att försöka passa in.
Jag har fler exempel på att modellen inte fungerar. Min syster Anna Berndtson, också hon konstnär och egen företagare, har ansträngt sig sedan en längre tid med att lämna in en korrekt deklaration. Det går inte. Hon har varit på informationsmöten, bokat tider med diverse experter på skatteverket, betalat stora summor till bokföringskonsulter och revisorer och innerligt kämpat med att få svar på hur en internationell performancekonstnär ska föra sin bok och deklarera.
Hon har inte fått några tillförlitliga svar. Hon har däremot blivit inkallad till skatteverket vid flera tillfällen eftersom hennes deklaration inte är godkänd. Hur hon ska göra kan ingen svara på men att den inte är korrekt är alla överens om.
Det har nog aldrig varit politikers sak att lägga sig i kulturen, kulturen och konsten klarar sig trots allt ganska bra utan hjälp, men om det är så att man ärligt och innerligt vill hjälpa till och uppmuntra konstnärer att bli entreprenörer så efterlyser jag en kännbar skattelättnad samt en klar och tydlig linje för hur det är tänkt att vi ska sköta våra företag. Modeller för detta finns redan i andra närliggande länder, till exempel Tyskland.
Det är inte svårt att identifiera en konstnär. En konstnär lämnar tydliga avtryck efter sig, vare sig den driver ett företag eller är representerad i officiella kulturella sammanhang. Det är inte heller svårt att öppna upp en kulturell verklighet i vilken alla får plats. Det ena får inte utesluta det andra. I en idealisk värld blir den som ser sig själv som kulturutövare accepterad av båda de sidor som idag skapar en klyfta för dem som redan försöker leva som kulturentreprenörer. Vi lever olyckligtvis inte i en idealisk värld än, men om kulturutövare har fördelar på båda sidor kan vi lämna valet till den det berör och låta krafterna i konstens värld hitta sina egna vägar. Det borde inte alls vara svårt att uppmuntra kulturen. Vad som däremot är svårt är att få alla att enas kring begrepp och företeelser som hela tiden byter skepnad.
Fortsätt därutöver skicka medel till nationella stoltheter, fortsätt dela ut resurser till snäva konstformer, låt saker som fungerar fortsätta fungera och öppna upp vägar, sinnen och möjligheter. Konsten och kulturen är större än oss alla och det är förmätet av oss att tro att vi kan styra över någonting som innefattar allt.
Jenni Berndtson i samråd med Anna Berndtson
http:/www.jbdesign.nu /
http:/www.berndtson-art.net
