MoMA
Marina Abramović: The Artist Is Present
March 14–May 31, 2010
Det var känsloladdat här i New York på lördagsmorgonen. Anna Berndtson fick kölapp nummer 26 (av 30) och hade nu äntligen en chans att få sitta mitt emot Marina Abramović. När Anna anlände klockan fem på morgonen till MoMA låg sovande fans på en lång rad längs med den blänkande fasaden. Utställningen på MoMA lider mot sitt slut och energierna som nu byggs upp är på gränsen till kaotiska.
Jag har rest hit för att assistera Anna Berndtson, performancekonstnär och min syster. Schemat handlar givetvis om konst och högst upp på listan står MoMA´s utställning ”Marina Abramović: The Artist Is Present”. Anna har studerat performance för Marina i tre och ett halvt år i Tyskland och det var givetvis viktigt för henne att komma hit i samband med denna succéutställning.
“Marina Abramović: The Artist Is Present” är uppdelad i två avdelningar. På sjätte våningen visas en retrospektiv utställning som i stort sammanfattar Marinas karriär i ett tiotal salar. Här visas videoklipp som spänner över fyra decennier, både från Marinas solo karriär men även från samarbetet med den förre partnern Ulay (Uwe Laysiepen). Dessutom har en ny generation performancekonstnärer bjudits in för att göra re-performances av Marinas verk. Utställningen på sjätte våningen är vid första anblicken både våldsam och högljudd, den innehåller aggressioner, sorg, blod och smärta.
Det är svårt att tro att det är samma kvinna på videoskärmarna som borstar sitt hår tills hårbotten blöder och upprepat kastar sig mot en pelare som om i trance, som nu sitter i ”The Marron Atrium”.
Andra delen av utställningen är en live performance. Den har pågått sedan den 14 mars och från den dagen har Marina Abramović suttit stilla och tyst på en stol. Just nu är hon iklädd en benvit långklänning som skulle kunna vara hämtad ur en saga., tidigare under utställnngen har hon burit färgerna rött och blått. Konstnären är närvarande, drottninglik och rakryggad och hade på lördagsmorgonen suttit i 716 timmar och 30 minuter på sin stol, mitt i MoMA´s atrium synlig från alla våningar. Mitt emot Marinas stol finns ytterligare en stol. Till denna inbjuds besökarna att i tystnad sitta mitt emot konstnären. Tidigare under utställningen var ett bord placerat mellan de två stolarna, ingen vet vart det har tagit vägen nu och varför det har tagits bort, men det spekuleras...
Detta är en ”long duration performance” som töjer på de flesta gränser och eftersom ingen ser Marina varken komma eller gå, blir upplevelsen ett oavbrutet stycke konst, en omänsklig uthållighet.
Med två dagar kvar på utställningen är nu den brinnande frågan; Have you sat with Marina? (Har du suttit med Marina?)
Ur vad som redan var en giganternas utställning har ett par nya fenomen skapats. Kön till att sitta och förväntan på vad som ska hända vid sittningen.
Vi har stått i kö tidigare i veckan. I torsdags var vi på plats vid sjutiden. När dörrarna öppnades släpptes trettio personer in och kön klipptes av precis framför Anna. Innan dess hade det förekommit bråk, skrik och trängsel. För varje dag som utställningen närmar sig sitt slut, ökar hysterin i kön. Det talas om att stötta och sända kärlek till Marina, samtidigt som djurens lag gäller när dörrarna öppnas. Det verkar som om MoMA har blivit lite tagna på sängen då kösystemet inte har fungerat och inte förrän idag infördes kölapparna.
Kön
Det har vid det här laget suttit uppskattningsvis ca 1500 personer mitt emot Marina. Mötena är unika för varje sittare. Ibland vibrerar det ända upp till sjätte våningen, ibland känns det som en maktkamp. Vissa verkar göra Marina starkare och andra tycks dränera henne. Några gråter, andra hamnar i ett slags tranceliknande tillstånd. Någon har suttit en hel dag, flera kommer utklädda, en man har friat till henne men blev då genast avvisad av vakterna eftersom prat inte får förekomma vid sittningarna. Varje sittning analyseras ingående av den resterande kön och den övriga publiken. De som sitter på stolen i flera timmar är inte populära.
Under denna sista vecka har en gräns på max trettio minuter per sittning införts, detta var ett önskemål från konstnären själv vilket var ganska oväntat.
Men, någonting har hänt med hela verket som ingen verkar ha kunnat förutse. Från att ha varit performancekonst på mycket hög nivå har verket förvandlats till någonting som ger mig associationer åt det religiösa hållet. Något andligt och mystiskt har vaknat ur energierna som har spridit sig ut genom New York. Folk kommer i hopp om att få svar på frågor, de söker efter tecken och signaler och allt eftersom tiden går börjar Marina påminna om ett helgon, en frälsare, en Madonna.
Min egen upplevelse under dagarna som jag har iakttagit den aldrig sinande strömmen av människor som vill sitta mittemot fenomenet Marina, är en känsla av kvinnan som aldrig säger nej, hon som alltid finns tillhands, hon som alltid ger trots sitt eget underskott och som alltid räcker till för alla trots att det är klart och tydligt att det tär på henne själv. Kön är krävande, de vill sitta länge, de vill ha sina signaler, de vill gråta, de vill se henne gråta och de vill sitta mitt emot henne, om och om igen.
Marina är trött nu, hennes ögon rinner ofta och är svullna av koncentrationen. Man kan se en stor förändring bara under de senaste dagarna. Från att ha suttit i princip orörlig fram tills nyligen behöver hon någon minuts vila mellan varje sittning. Enligt källor är det ryggen och ena knäet som plågar henne värst men om jag får gissa så är den psykiska dräneringen det som kommer att ta längst tid att återställa. Hon har två dagar kvar men det kommer nog att bli två långa dagar.
I nästa vecka ska jag och Anna gå på ett symposium och få träffa Marina i egen hög person. Det ska bli oerhört spännande att höra om hennes tankar kring utställningen, dyrkandet och publikens uppförande.
Hur gick det för Anna i kön då?
Jo, klockan halv sex då MoMA stängde stod Anna först i kön och hade varit nästa person att få sitta om det hade funnits tid kvar. Lyckligtvis har någon uppmärksammat den envisa performance konstnären som har rest ända från Sverige för att få sitta mot sin mentor och denna någon har lovat henne en plats i början av morgondagens kö. Vem denna någon är kan jag tyvärr inte avslöja, men det är någon att räkna med.
Jenni Berndtson
http://www.jbdesign.nu/
